Fail - Men en bra dag

Dagen började med ungefär en timmas parkourträning som gick bra, klarade en ny running precision. Sedan tog jag cykeln och stack ut till skogen. Efter någon halvtimma så hittade jag en damm och skulle hoppa över den. Det var en bit att hoppa, men det som gjorde det svårt var att det sista steget innan hoppet var nerför, det gör det svårt att få längd och framför allt höjd. Jag tog sats och sprang mot vattnet, plask, något gick fel, antagligen satte jag foten lite för långt fram där marken inte var tillräckligt stabil och jag föll frammåt, hela byxorna blev blöta och det mesta av T-shirten. Jag kännde inte för att cykla hem genom grannskapet genomblöt, så jag la kläderna på tork på några klippor och gick i kalsongerna. Det var sol ute och temperaturen var behaglig.

De kommande timmarna tillbringade jag med att springa och gå barfota, klättra och mycket annat. Jag hittade flera bra lodräta berg att klättra på, några meter höga, perfekt svårighet. Nedanför ett av bergen var det ett träsk, jag tappade taget två gånger när jag klättrade och sjönk ner till midjan i träsket :)

Sen bärde jag sten ett litet tag, tyckte att det gick bra, det komiska är att det gick långa stenmurar med fem gånger så stora stenar brevid mig, de krävde nog en och annan svettdroppe när de byggdes för några hundra år sedan.

Det blev till slut en trevlig dag i solskenet. Återvänder till bergen och klättrar senare i sommar.

Den mentala biten

Idag läste jag ett riktigt bra blogginlägg från Thomas Couetdic här [url]http://thomadventures.blogspot.com/2009/03/interview-for-urban-runners.html[/url].

Bland annat gick han in på att den mentala biten försvinner när man tränar inomhus. Om man gör en kong över mjuka hinder så slår man sig inte om man gör ett misstag, därför har man ingen anledning att vara rädd. Utomhus så måste man klara av det för att inte slå sig, både att våga och själva rörelsen blir utmaningar.

Jag tycker att det ofta är bra att man straffas för sina misstag (bara det inte är ett överdrivet straff). Om man gör självmål i fotboll så ska det bli mål för motståndarna, om man överträder reglerna så ska man bli utvisad, om man gör ett dåligt drag i schack så ska motståndaren kunna dra nytta av det osv.

Thomas skrev även att man ska göra svåra saker om man tror att man klarar dem nu. Man ska inte vänta, isåfall blir de lättare och man övervinner aldrig det mentala hindret. Detta håller jag verkligen med om.

Idag överkom jag ett mentalt hinder när jag badade i havet, på ett sätt hatar jag det, men jag tror att det är bra både för kroppen och huvet. Det var blött.

Back to basics

Nu är det dags för mig att ta ett steg tillbaka igen. Den senaste tiden har det blivit många pressar/kongpressar med tung landning och styrketräningen av benen har bland annat bestått av drops från höft/midjehöjd. I tisdag hade jag en liten känning i knäet och stukade foten lätt.

Nu blir det ingen parkour på minst en vecka, och när jag väl tränar parkour så blir det lite enklare saker. Fram tills dess ligger fokus på styrka och balans, men inga hopp.

Styrketräningen just nu består främst av:

Överkropp: Muscle ups, climb ups, negativa one arm pull ups, vanliga pull/chin ups osv.

Ben: Spänstövningar i trappor och hopp upp på bord, enbensböj där jag sätter mig på en stol och går upp igen, häl- och tåresningar.

Magövningar: Massvis med olika småövningar, saknar något tungt för ryggen.

Jag tror faktiskt att jag har snittat en timma balansträning om dagen den senaste tiden, främst på en 30 meter lång rail där jag brukar gå fram och tillbaka, ibland variera med att gå lite baklänges, snurra, böja benen, inte använda armarna osv, även en del monkey walk.

Hur allt hänger ihop

Först nu i övre tonåren ser jag hur allt i världen hänger ihop, en regel inom ett område fungerar på samma sätt någon annanstans. Ett enkelt exempel:

Jag lyssnade på en som talade om att Sverige utvecklas dåligt. Svenskarna ser landet som "färdigt" medans vi ser andra land som utvecklingsländer. Detta har gjort att många t ex länder i Asien har växt förbi oss i rasande takt (bättre teknologi, mycket högre byggnader osv). Svenskarna ser landet som färdigt och drömmer inte om att utveckla landet, endast ca en tredjedel av befolkningen tror att vi kommer få det bättre (samtidigt som vi tycker att det var sämre förr). Man måste våga drömma för att utvecklas.

Precis samma sak gäller inom parkour och annan sport, man måste våga drömma för att utvecklas. Om man tycker att man har blivit bra och inte tänker på att ta nästa steg såkommer man inte utvecklas i samma takt.

På samma sätt är det med rörelser. Om man tränar på en rörelse såblir man även bättre på andra, därför är det bättre att göra något än inget.

Juluppdatering

Jullov = Mer träning.

Under jullovet har jag flera mål. Jag vill lära mig att stå på händer en lång stund, jag har övat ganska mycket på det men det händer väldigt lite, men nu kör jag en hårdsatsning på det, ska öva på det varje morgon, dag och kväll. Jag har även tänkt lära mig att jonglera med fyra bollar en längre stund, jag ska bara hitta den sista bollen som gömmer sig, träning tre gånger per dag där också. Sen har jag massor av småmål, balansträning på rails varje dag och finslipning av rollen t.ex. Jag skulle gärna starta ett nytt parkourforum nu när le-parkour.se inte håller någon högre klass, det blir dock svårt när jag inte har några programeringskunskaper, betalningen vet jag inte heller hur den ska lösas, men jag ska se om jag kan göra något åt saken.

Jag har slått i mitt högra knä otroligt mycket den senaste tiden, fyra gånger på fyra dagar eller något, alla så hårt att jag fick grimaschera bort det i någon minut för att sedan fortsätta.

Äntligen är bygget på den lokala skolan klart, nu kan jag träna cat balance på railen som de stängde in. Dessutom byggde de en möjlighet till en fin kong-press, men jag är inte redo för den än, om man hoppar för långt så blir det en krash ner i en trång trappa med väggar på sidorna.

Större fokus på spänst

Jag har tränat väldigt lite spänst (delvis pga mina dåliga knän) och jag har knappt nämnt det i bloggen. Men spänsten är extremt viktig i parkour och många andra idrotter. Det känns som att mina knän är något bättre, så nu läggs större fokus på spänstträning.

Den bästa övningen för att få bra spänst är att... hoppa, oväntat? Nej. Ändå lägger folk ner tid på specialprogram och annat för att förbättra spänsten, visst kan det vara bra, men det behövs inte förrän man slutar se resultat av att enbart hoppa massor.

Min träning kommer bestå av (mest först):

1. Upphopp
2. Jämfotahopp frammåt
3. Hopp från en fot med ansats (kännde lite smärta när jag gjorde detta)

I upphopp ingår även boxjumps, alltså att hoppa upp jämfota till något i midjehöjd, ta sig ner och upprepa.

One-armed chin-up

One-armed chin-up är en övning som kräver riktigt mycket styrka och en del teknik. Man gör den genom att hänga sig i en horisontell stång och dra sig upp med en hand (så att hakan kommer över stången), och sedan släppa ner långsamt igen. Även om man är väldigt stark så lär man behöva träna för att klara av det.

För att få styrkan att klara av det ska man till en början klara av minst 15-20 pull/chin-ups, sedan kan man börja med negativa one-armed chin ups, där är jag nu. När man gör negativa chin-ups så ska man dra sig upp med båda händerna och släppa ner långsamt med en hand, byt hand varannan gång.

Det lång tid att lära sig one-armed chin-ups, oftast mellan ett halvt till tre år. Men det är en riktigt bra övning.

Här står lite mer om ämnet, de ger fler förslag på övningar som man kan träna på för att klara av det:

http://www.straighttothebar.com/2006/11/the_quest_for_the_onearmed_chi.html

http://www.dragondoor.com/articler/mode3/232/